Smärta i tänderna är inget individuellt misslyckande. Det är ett politiskt resultat. Det skriver Verdandi i en debattartikel för Nerkies Allehanda.

I dag lever vi i ett Sverige där människor avstår tandvård – inte för att behoven saknas, utan för att pengarna gör det. För låginkomsttagare, ensamstående, sjuka och arbetslösa är valet ofta brutalt enkelt: man väntar. Ibland tills det inte går längre.

Verdandi möter dessa människor varje dag. Konsekvenserna handlar inte bara om trasiga tänder, utan om värdighet, hälsa och möjlighet att delta i samhället. Den som lever med ständig värk, svårt att äta eller skam över sitt leende får sämre förutsättningar att arbeta, studera och leva ett socialt liv. Klassamhället gör sig påmint – i munnen.

När välfärden gör undantag
I den svenska sjukvården ska vård ges efter behov. Den principen är grundläggande. Men så snart det gäller tandvård upphör den att gälla. Här möts människor av fri prissättning, höga egenavgifter och ett krångligt stödsystem som kräver både ork och plånbok för att fungera.

Detta är svårt att försvara. Munnen är en del av kroppen. Tandinfektioner påverkar den allmänna hälsan och kan få långtgående konsekvenser. Ändå behandlas tandvård som något som står vid sidan av välfärden – halvprivat, halvoffentligt och djupt ojämlikt.
När den fria tandvården för unga sänktes från 23 till 19 år blev detta synsätt extra tydligt. Fyra år togs bort i en livsfas präglad av studier, osäkra anställningar och små marginaler. Det är just i dessa år som förebyggande tandvård gör som mest nytta. Beslutet var inte nödvändigt av medicinska skäl – det var ett politiskt vägval.

Stegvisa lösningar räcker inte
Det råder i dag bred politisk enighet om att tandvården är för dyr för många. Men viljan att göra något stannar alltför ofta vid justeringar i kanten: tillfälliga subventioner, avgränsade reformer eller långsamma utbyggnader riktade till vissa grupper.

Problemet är att ojämlikheten består så länge tandvården behandlas som ett särsystem. Ett system där den som har råd får mer vård, medan andra avstår. Det är en ordning vi aldrig skulle acceptera om det handlade om någon annan del av kroppen.

Så länge tandvården inte ses som en självklar del av välfärden kommer klasskillnaderna i hälsa att fortsätta växa.

Det som faktiskt krävs
Om tandvården ska bli jämlik på riktigt krävs mer än att lappa och laga ett orättvist system.

Verdandi menar att följande är nödvändigt:

Att tandvården jämställs med hälso- och sjukvården, så att behov – inte betalningsförmåga – styr tillgången
Kraftigt sänkta avgifter och ett högkostnadsskydd som människor faktiskt når upp till
Ett starkt fokus på förebyggande tandvård genom hela livet, inte något som upphör när man fyller 19
Ett slut på fri prissättning och ett system där vinster tillåts gå före jämlik tillgång

Detta är inte extrema krav. Det är rationellt, samhällsekonomiskt klokt och mänskligt.

En fråga om värdighet
Ingen ska behöva leva med smärta för att pengarna inte räcker. Ingen ska skämmas över sina tänder i ett rikt välfärdsland.

Hur ett samhälle organiserar sin vård säger något om vilka liv som räknas. I dag säger tandvårdssystemet alldeles för ofta: inte ditt.

Ett leende ska inte vara en klassmarkör. Det är dags att göra tandvård till vård – för alla.

Signerat Verdandis Förbundsstyrelse