Tapio Salonen, välfärdsforskare, recenserar regeringens höstbudget

– Sverige har aldrig varit rikare än idag. Välståndet breder ut sig i breda befolkningslager. Samtidigt har vi fått allt större inkomstskillnader, som i hög grad finns mellan de etablerade och oetablerade. Ett ideologiskt skifte när det gäller synen på utsatthet har lett till urholkade satsningar på att förebygga fattigdom. Det säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete och vicerektor vid Malmö högskola. I trettio år har han forskat om ”utsattas försörjningsvillkor” och andra välfärdsfrågor.

Urholkningar av de stora välfärdssystemen, som sjukförsäkring, a-kassa, socialtjänstens försörjningsstöd (socialbidraget), har genom åren skett på flera olika sätt. Det här är några av dem:

• Många människor har fått det svårare att bli medlemmar i en a-kassa, på grund av att det blivit vanligare med lösare anställningsförhållanden, och särskilt unga får ofta gå mellan korta jobb. Denna förändring i arbetslivet påverkar nivån på ersättningen från sjuk- och föräldraförsäkringen.
• Regeländringar i sjukförsäkringen och hårdare praxis i Försäkringskassan har gjort det svårare att få ut olika former av ersättningar.
• I a-kassan finns en gräns för hur hög inkomsten får vara, som man beräknar ersättningen på. Detta tak låg helt stilla  i väldigt många år, vilket innebar att andelen som slog i taket hela tiden ökade.
• Socialtjänsten har infört hårdare kriterier, som medfört att fler nekas stöd, eller får ett mindre stöd än tidigare.
• Beloppen i försörjningsstödet har inte följt den allmänna löneutvecklingen, utan prisutvecklingen –  vilket har lett till ett allt större gap mellan försörjningsstöd och den allmänna inkomstnivån.

DE GRUNDLÄGGANDE FRÅGORNA
Tapio Salonen menar att politikerna måste göra en totalöversyn över hur välfärdssystemen ska se ut och fungera, inte minst fungera tillsammans.  Det  har ofta uppstått svarte petter-spel, där beslutsfattare flyttar kostnader från ett ställe till ett annat. Därför fungerar det inte att bara lappa och laga i de olika välfärdssystemen, och ändra lite än här, än där, förklarar han. Och för att komma fram till vad man ska göra, vill han föra tillbaka diskussionen till de grundläggande frågorna om individ och samhälle, om rättvisa och solidaritet.

– Under många år, från 1930-talet och under de första årtiondena efter andra världskriget, satsade politikerna mycket medvetet på att bekämpa fattigdom genom att skapa de breda allmänna välfärdssystemen, med sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsförsäkring. Den grundläggande idén var att människor inte ska behöva stå med mössan i hand och be om hjälp, som de fick göra i Fattigsveriges fattigvård.

ETT IDEOLOGISKT SKIFTE
Någon gång i skiftet mellan 1970-tal och 1980-tal skedde ett ideologiskt skifte globalt, som kom till Sverige med viss eftersläpning. Tapio Salonen sammanfattar kärnan i det skiftet med uttrycket ”den nyliberala marknadifieringen”. President Reagan i USA och premiärminister Thatcher i England var de internationella galjonsfigurerna.

– Politiker på många håll, även i Sverige, blev mer försiktiga när det gäller att satsa på de allmänna välfärdssystemen, säger han.     Skiftet handlade inte enbart om vad som hände inom de politiska partierna, förklarar han. Det har också funnits en mer långsiktig, allmän utveckling mot  ett slags individualisering. ”Satsa på dig själv” –  så lydde slogan för en framgångsrik SAF-kampanj under 80-talet. ”Sköt dig själv och skit i andra” – översatte många det till. Det här ideologiska skiftet formade en annan syn på utsatthet, och utsatta människor. Och på hur, och hur mycket, samhället bör satsa på att förebygga och bekämpa fattigdom. 

Tapio Salonen menar att välfärdssystemet inte längre fungerar som det var tänkt, när det en gång byggdes upp efter andra världskriget. Sverige har de senaste decennierna i praktiken glidit tillbaka mot fattigvården.

Alltför många har blivit långvarigt beroende av det behovsprövade socialbidraget, som bara var tänkt för tillfälliga och kortvariga perioder utan inkomst. Den genomsnittliga bidragstiden har gradvis ökat från 4,3 till 6,4 månader per år mellan 1990 och 2016. Orsaken bakom att människor söker socialbidrag handlar i allt högre grad om ohälsa och arbetslöshet. Tapio Salonen konstaterar att bakom problemen för de flesta som söker socialbidrag ligger brister i de breda, offentliga socialförsäkringarna. Mellan 60 och 80 procent av de som får socialbidrag skulle kunna lämna socialkontorets väntrum, om man gjorde om andra offentliga trygghetssystem, det visade en undersökning från Akademikerförbundet SSR (som har många socialsekreterare som medlemmar).

Socialtjänstens stöd är behovsprövat. På så sätt är det som forna tiders fattigvård, om än mycket i övrigt är annorlunda.
– För de människor som behöver stöd är det ingen obetydlig förändring att de måste vända sig till socialtjänsten istället för till a-kassa eller försäkringskassan.

INNE ELLER UTANFÖR SYSTEMEN
Tapio Salonen är mycket bekymrad över att det har blivit fler och fler som inte får ta del av de sociala trygghetssystem som bygger på rättigheter, alltså socialförsäkringarna. Han talar om de ”försäkringslösa”.

– Sedan början av 80-talet, har vi värnat mer om stödet till dem som redan är inne i olika system. En vattendelare är lönearbetet. Har man lönearbete, eller har haft, har man kvalificerat sig för stöd när man blir sjuk, när man föder barn,  om man blir arbetslös, och så vidare. Men för dem som inte har kvalificerat sig har stödet minskat mest.

– Se på arbetslöshetsförsäkringen. Bara var fjärde öppet arbetslös har överhuvudtaget någon arbetslöshetsförsäkring. Svenska folket vet inte att Sverige idag har ett av Europas sämsta system för ersättning vid arbetslöshet.

– Idag är det grupper som är på väg in i arbetslivet, unga och nyanlända, som står för den största delen av arbetslösheten. Det handlar om en etableringsarbetslöshet. Diskussionen handlar ofta om att de arbetslösa inte får ut tillräckligt mycket i förhållande till den lön de haft. Jag menar att nivån är viktig, men det är ändå en andrarangsfråga, jämfört med att många inte får någon a-kasseersättning alls, för att de inte kommit in.

INGEN TYDLIG FRAMTIDSSYN
För snart fem år sen skrev Tapio Salonen debattskriften ”Det nödvändiga uppbrottet” (Arena 2014) där han förespråkar en total översyn av välfärdssystemen, så att de omfattar alla. Sedan dess har det varit ett regeringsskifte. Men han har inte blivit bönhörd.

– Nu har regeringen givit Margareta Winberg i uppdrag att göra en översyn av socialtjänsten. Men man undantar frågan om försörjningsstödet. Det tycker jag är förbluffande eftersom det är själva grundbulten i socialtjänstens arbete. Uppdraget till utredningen siktar regeringen in sig mer på organiseringen, på frågor om specialisering och helhetssyn, speciallagstiftning och professionalisering av olika specialister.

Utredningen kan belysa brister och behov av  professionsutveckling, lite mer kunskapsstöd. Men det kan bara bli förbättringar på marginalen. Jag ser det som att politikerna tillsätter en utredning, för att de inte vet vad de ska göra. De känner ett starkt förändringstryck. Men de har ingen tydlig framtidssyn i de här frågorna.

PÅ KORT OCH LÅNG SIKT
Så – vad tycker Tapio Salonen att man bör göra, på kort och på lång sikt?  Det första man borde göra är att återställa socialförsäkringarna såväl när det gäller utformning som ersättningsnivå. Öppna upp dem så att de blir bredare, omfattar fler. Satsa på en allmän arbetslöshetsförsäkring, där tröskeln in blir lägre. Se till att ersättningarna följer med i utvecklingen av den allmänna pris- och inkomstnivån. För försörjningsstöd har riksnormen under de senaste tio åren höjts med bara 460 kronor, samtidigt som löner och levnadskostnader ökat rejält.

Han menar att försörjningsstödet ekonomiskt är en liten del av samhällets kostnader, men det väger tungt ideologiskt och moraliskt eftersom det är den sista utposten i trygghetssystemet. Därför är det allvarligt att ersättningen legat stilla så länge.

Det gäller också att gå vidare och bli mer framtidsorienterad i det grundläggande välfärdstänkandet! Vi behöver en mer kreativ och modern välfärdspolitik. Nu är det väldigt mycket lappa och laga. Laga ska man förstås göra, men vi behöver också uppfinna helt nya system som säkrar en bred uppslutning, precis som tanken var från början.  Då får man inte stirra sig blind på enbart de allra mest fattiga och utsatta. Det gäller att bygga ut de breda välfärdssystemen inom områden som utbildning, bostäder och  arbetsmarknad.

Han tror att det finns för mycket traditionellt ”industrisamhällestänk” bakom hur beslutsfattare ser på de mest utsatta, med masslösningar som ska passa alla:  En modern välfärdsstat måste vara på tårna och öppen för mer individualiserade lösningar, så att man exempelvis i ökad grad anpassar vård och omsorg mer till individen. Systemen som man skapade en gång byggde på en annan livscykel än den som många människor har. Idag är allt mer mobilt i alla avseenden. Och i en sådan tid då rörligheten är ett signum kan vi inte ha så statiska system. Ska man exempelvis våga satsa på ny utbildning för att byta yrke mitt i arbetslivet, så är det viktigt med system som främjar våglighet och lusten att pröva nytt. För vi lever ju allt längre  och pensionsåldrarna kryper uppåt. Då är det orealistiskt att alla kommer att fortsätta hela arbetslivet i samma yrke, eller ens i samma bransch.

RATTA BEFINTLIGA SYSTEM
Har Sverige råd med en mer kreativ och modern välfärdspolitik? Tapio Salonen gör ett räknestycke som ger perspektiv:

Det som vi lade ut på välfärd 1980 – socialtjänst, omsorg, sjukvård, rubbet – motsvarade då 33 procent av bruttonationalprodukten. Sedan dess har den andelen sjunkit. Det senaste året var den 29 procent. Det är en minskning med fyra procent, vilket kanske inte låter så mycket. Men en procent motsvarar 40 miljarder kronor. Det betyder att om vi idag skulle ha samma ambitionsnivå som vi hade 1980, så skulle vi satsa 160 miljarder mer på välfärden. De 160 miljarderna kan man jämföra med att regeringen i samband med sin sista budget före valet 2018 talar om att det finns ett reformutrymme på 40 miljarder, samtidigt som man betalar av på statsskulden med 40 miljarder.

REGERINGENS BUDGET FÖR 2018
Tapio Salonen konstaterar att den rödgröna regeringen har förklarat att man vill minska klyftorna. Men han är inte nöjd med satsningarna så här långt.

– I budgetpropositionen kom en ökning av barnbidraget och det har legat stilla i över ett årtionde. Två hundralappar är välkommet. Men det innebär egentligen bara att vi får upp det igen till den nivå som det har varit tidigare. Det kan låta mycket när man satsar hundratals miljoner, säger han. Men det är det inte, när man jämför med den enorma ambitionsminskningen med 160 miljarder, och ser till vad en långsiktig utveckling med urholkning av välfärdssystem har lett till. 

– Hittills har regeringen rattat befintliga system och det ger förändringar på marginalen. Men ännu ser jag inte något tydligt skifte i fördelningspolitiken, så att man verkligen når de grupper som är mest utsatta. Vi måste vara öppna för att se om system fortfarande uppfyller de mål som de en gång var utformade för. Eller om det har uppstått systemfel.