Det är en skam för svensk välfärd att den i stället för att lindra nöden nu förstärker ojämlikheten. Att medvetet öka fattigdomen bland sjuka och utsatta är inget annat än ett systemfel, skriver Emmeli Wulfstrand och Svein Opstad, Verdandi.
Från och med den första oktober skärps reglerna återigen för landets mest utsatta. Det är en cynisk och farlig politik som medvetet förvärrar livssituationen för dem som redan kämpar mot sjukdom, fattigdom och utanförskap. Det är inte bara oetiskt – det är ett systematiskt svek mot våra mest sårbara medmänniskor.
Vi ställer ett absolut krav: inga barnfamiljer ska vräkas. Att kasta ut barn från sina hem är inte bara hjärtlöst – det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter och orsakar långvariga trauman. Ett samhälle som tillåter detta sviker inte bara barnen, utan framtiden.
Forskningen är tydlig: ekonomisk otrygghet är en av de starkaste orsakerna till ohälsa. Fattigdom leder till ökad risk för depression, ångest och allvarliga sjukdomar (Marmot, 2015; Lund et al., 2018). Socialstyrelsen varnar för att ekonomiskt utsatta löper mycket större risk för missbruk och social utslagning (2021).
Men vad gör staten? Istället för att erbjuda stöd införs nya hinder som slår hårt mot de redan drabbade:
- Orimliga aktivitetskrav som inte tar hänsyn till sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga.
- Sänkta ersättningsnivåer som tvingar människor att välja mellan mat, medicin eller hyra.
- Strängare bedömningar av sjukpenning, där människor pressas tillbaka till arbete trots att de inte är friska.
- Minskad flexibilitet i bedömningar, vilket ökar risken för långvarigt utanförskap.
- Försämrat bostadsstöd och hårdare krav på egen försörjning, vilket driver fler mot hemlöshet – särskilt barnfamiljer.
- Ökat egenansvar utan tillräckligt stöd, vilket gör att många faller mellan stolarna i systemet (Arbetsmiljöverket, 2022; Försäkringskassan, 2023).
När tillgången till försörjning och trygghet krymper, tvingas människor ner i en nedåtgående spiral. Hälsan försämras, isoleringen växer och vägen tillbaka blir allt svårare (Wilkinson & Pickett, 2010).
Det är en skam för svensk välfärd att den i stället för att lindra nöden nu förstärker ojämlikheten. Att medvetet öka fattigdomen bland sjuka och utsatta är inget annat än ett systemfel – ett förakt mot dem som mest behöver samhällets stöd.
Verdandi kräver en annan väg. En mänsklig och rättvis socialpolitik.
I vårt aktionsprogram föreslår vi bland annat:
- Avskaffande av orimliga aktivitetskrav och kontrollsystem som slår mot sjuka.
- Trygga, skäliga ersättningar som täcker människors grundläggande behov.
- Flexibla och individuella bedömningar av arbetsförmåga, utifrån faktisk hälsa.
- Förstärkt bostadsstöd och absolut skydd mot vräkningar, särskilt för barnfamiljer.
- Stöd och rådgivning för att hjälpa människor hitta rätt i välfärdssystemet.
- Investeringar i förebyggande hälsa och sociala insatser för att bryta utsatthetens spiral.
Det är dags att säga stopp. Det är dags att bygga ett samhälle som lyfter – inte krossar – de mest utsatta.
Emmeli Wulfstrand, förbundsordförande Verdandi
Svein Opstad, ordförande för Verdandi Värmlandsdistriktet
Länk till Verdandis debattartikel i Wermlandstidningen: