“Från och med den 1 oktober skärps reglerna än en gång för landets mest utsatta grupper. En cynisk och livsfarlig politik som medvetet förvärrar situationen för dem som redan kämpar mot sjukdom, fattigdom och utanförskap. Det är inte bara oetiskt – det är ett systematiskt övergrepp mot våra mest sårbara medmänniskor”, skriver Verdandi i en debattartikel i Aftonbladet idag.
Verdandi: Ett absolut krav: Inga barnfamiljer ska vräkas
DEBATT I AFTONBLADET. Från och med den 1 oktober skärps reglerna än en gång för landets mest utsatta grupper. En cynisk och livsfarlig politik som medvetet förvärrar situationen för dem som redan kämpar mot sjukdom, fattigdom och utanförskap. Det är inte bara oetiskt – det är ett systematiskt övergrepp mot våra mest sårbara medmänniskor.
Vi vill understryka ett absolut krav: inga barnfamiljer ska vräkas. Att vräka barnfamiljer är inte bara hjärtlöst, det är ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter och bidrar till långvariga trauman för barn och deras föräldrar. Skyddet av barnfamiljer måste vara en grundläggande del av en human och rättvis socialpolitik.
Forskningen är entydig: ekonomisk osäkerhet är en av de starkaste orsakerna till försämrad psykisk och fysisk hälsa. Otaliga studier visar sambandet mellan fattigdom och ökad risk för depression, ångest och allvarliga somatiska sjukdomar (Marmot, 2015; Lund et al., 2018). Socialstyrelsen varnar också för att personer i ekonomisk utsatthet löper betydligt högre risk för missbruk och social utslagning (Socialstyrelsen, 2021).
Men vad gör staten? I stället för att erbjuda hjälp väljer man att sätta käppar i hjulen för de redan drabbade. Exempel på försämringar är:
- Skärpta krav på aktivitetsrapportering som är orimliga för personer med nedsatt arbetsförmåga och sjukdom.
- Sänkta ersättningsnivåer som tvingar sjuka att välja mellan mat, mediciner och bostad.
- Hårdare bedömningar av rätten till sjukpenning, där människor tvingas återgå till arbete innan hälsan tillåter det.
- Färre undantag och minskad flexibilitet för de som har nedsatt arbetsförmåga, vilket ökar risken för utanförskap.
- Försämrat bostadsstöd och ökade krav på egen försörjning som driver människor mot hemlöshet – något som särskilt hotar barnfamiljer, trots vårt krav på att de ska skyddas från vräkning.
- Ökade krav på egenansvar utan tillräckligt stöd, vilket gör att många faller mellan stolarna i välfärdssystemet (Arbetsmiljöverket, 2022; Försäkringskassan, 2023).
När rätten till försörjning och grundläggande trygghet krymper pressas individer ned i en bottenlös spiral av förtvivlan. En spiral där sjukdom förvärras, där utanförskapet fördjupas och där möjligheten att återhämta sig successivt försvinner (Wilkinson & Pickett, 2010).
Det är en skam för vår välfärdspolitik att i stället för att bekämpa orättvisor förstärka dem. Att medvetet öka fattigdomen hos redan sjuka och utsatta är inget annat än ett systemfel – ett föraktfullt svek mot våra mest behövande medmänniskor.
Vi i Verdandi kräver en annan väg – en socialpolitik som verkligen värnar de utsatta. I vårt socialpolitiska aktionsprogram föreslår vi bland annat:
- Avskaffande av orimliga aktivitetskrav och kontrollmekanismer som drabbar sjuka och utsatta.
- Trygga och skäliga ersättningsnivåer som täcker människors grundläggande behov.
- Flexibla och individuellt anpassade bedömningar av arbetsförmåga som tar hänsyn till faktiska förutsättningar och hälsotillstånd.
- Förstärkt bostadsstöd och ett absolut skydd mot vräkningar för de mest utsatta, med särskilt fokus på att inga barnfamiljer ska vräkas.
- Stärkt stöd och rådgivning för att hjälpa människor navigera välfärdssystemet och undvika fall mellan stolarna.
- Investeringar i förebyggande hälsovård och sociala insatser för att bryta den negativa spiralen av ohälsa och utsatthet.
Det är dags att sätta stopp för den politik som driver våra medmänniskor i fördärvet.
Det är dags att bygga ett samhälle som lyfter, inte krossar, de svagaste.
För Verdandi,
Emmeli Wulfstrand, förbundsordförande Verdandi
Jessica Carlqvist, förbundssekreterare Verdandi
Länk till Verdandis debattartikel i Aftonbladet: