Hur kan Sverige acceptera att sjuka lever i fattigdom?

Vad säger det om ett samhälle när människor blir fattiga av att vara sjuka?

Runt om i Sverige lever människor på sjuk- och aktivitetsersättning som knappt räcker till det mest grundläggande. Efter hyran återstår ibland bara några hundralappar i veckan till mat, mediciner, telefoni och andra nödvändiga utgifter. Samtidigt har priserna på mat och energi rusat de senaste åren, vilket har gjort en redan pressad situation ännu svårare.

I Verdandis avdelningar runt om i landet möter vi varje dag människor som tvingas vända på varje krona.

Det handlar om människor som arbetat och betalat skatt. Människor som drabbats av sjukdom eller skada. Människor som lever med funktionsnedsättning. Men också om personer som redan från början haft en svagare position i samhället – nyanlända, ensamstående föräldrar och arbetare i slitiga yrken.

För dem är trygghetssystemen inte en abstrakt politisk fråga. De är skillnaden mellan värdighet och fattigdom.

Sverige byggde en gång upp ett socialförsäkringssystem på en enkel princip: när vi arbetar betalar vi tillsammans in till system som ska skydda oss när livet förändras. Sjukdom, arbetsskador eller funktionsnedsättning ska inte innebära ekonomisk ruin.

Men den principen har steg för steg urholkats.

I dag är ersättningarna så låga att många tvingas leva långt under vad som krävs för en rimlig levnadsstandard. Samtidigt har levnadskostnaderna ökat kraftigt. När ersättningarna inte följer samhällsutvecklingen innebär det i praktiken en ständig nedskärning.

Resultatet är att människor som redan lever med sjukdom eller funktionsnedsättning också pressas in i ekonomisk utsatthet.

För Verdandi är detta en central rättvisefråga. I februari fyllde vår organisation 130 år. I mer än ett sekel har vi kämpat mot fattigdom och sociala orättvisor. I våra avdelningar runt om i landet möter vi människor med små marginaler och vet hur avgörande fungerande trygghetssystem är.

Ekonomisk otrygghet handlar inte bara om pengar. Den påverkar hälsa, delaktighet och möjligheten att leva ett liv på lika villkor.

När människor inte har råd att delta i samhället – träffa vänner, engagera sig i föreningar eller ge sina barn samma möjligheter som andra – då växer också klyftorna.

Det är i grunden också en fråga om demokrati.

Ett samhälle där allt fler människor hamnar i ekonomisk marginalisering riskerar att slitas isär. Ett starkt och inkluderande samhälle kräver social trygghet – oavsett var man är född, vilket arbete man haft eller vilka hinder man möter i livet.

Därför måste socialförsäkringarna stärkas – inte försvagas.

Det handlar ytterst om vilken sorts samhälle vi vill vara. Ett samhälle där sjukdom leder till fattigdom. Eller ett samhälle där solidariteten fungerar när den behövs som mest.

Verdandi kräver:

• Höjda nivåer i sjuk- och aktivitetsersättningen så att människor kan leva ett värdigt liv.
• Automatisk uppräkning av ersättningarna så att de följer kostnadsutvecklingen i samhället.
• Stärkt finansiering av socialförsäkringarna så att pengarna faktiskt går till trygghetssystemen.
• En socialpolitik som aktivt bekämpar fattigdom och ojämlikhet – oavsett bakgrund.

Ingen ska behöva bli fattig av att vara sjuk. Det borde vara en självklar princip i ett land som Sverige.

För Verdandi;

Emmeli Wulfstrand, förbundsordförande

Peter Norberg, vice förbundsordförande

Uttalandet har publicerats som debattinlägg i Dalademokraten, 260322 och i Nerikes Allehanda, 260318.