Verdandi debatterar arbetsmarknadspolitiken, människors rätt till arbete och ett värdigt liv, i Nerikes Allehanda, 260329:

“Människor har rätt till arbete – men denna rättighet kan bara bli verklighet om politiken skapar faktiska förutsättningar. Verdandis erfarenheter visar att arbetslöshet inte löses genom pekpinnar eller krav på att människor ska bryta upp sina liv. Istället fungerar insatser bäst när de är individanpassade, lokalt förankrade och kombinerade med stöd som barnomsorg, bostad och språkträning för migranter. 

Forskningen bekräftar det Verdandi ser i praktiken. Studier från IFAU och Stockholms universitet visar att arbetsmarknadspolitiska program som försöker öka flytt- och yrkesmobilitet ofta får motsatt effekt: färre flyttar eller får jobb. Effekten är särskilt tydlig för personer med barn, äldre och personer med sociala eller ekonomiska hinder. Flyttbeslut påverkas av hela livssituationen – familj, bostad, sociala nätverk – inte enbart av var jobben finns. Krav på flytt riskerar därför att förstärka ojämlikhet: de med resurser kan flytta, medan de mest utsatta blir kvar utan stöd. 

När regeringen i mars 2025 beslutade att höja kraven på geografisk och yrkesmässig rörlighet för arbetslösa blev Verdandi oroade. Arbetsförmedlingen ska uppmuntra arbetssökande att flytta eller byta yrke för att matcha lediga jobb. Syftet är att minska arbetslösheten, men både media och forskare har kritiserat åtgärden som förenklad och potentiellt marginaliserande. Aftonbladet har exempelvis påpekat att det inte finns några sanktioner för den som vägrar flytta – vilket gör kravet till en moralisk uppmaning utan verkliga alternativ, särskilt för dem med familj, bostad eller begränsade ekonomiska resurser. 

Verdandis erfarenheter visar också att människor fungerar bäst när de ses som hela individer, inte bara arbetskraft. Insatser som stärker egenmakt och delaktighet, kombinerat med social trygghet, skapar bättre förutsättningar för att hitta och behålla arbete. Språkträning, praktik och stöd är avgörande för att migranter ska kunna inkluderas på arbetsmarknaden på ett verkligt sätt. Samverkan mellan civilsamhälle, arbetsgivare och kommuner är ofta nyckeln till långsiktigt hållbara lösningar. 

Exempel som bärplockaryrket, som ministern lyfter, visar på ett problematiskt synsätt. De svåra villkoren för säsongsarbetare erkänns sällan, och det finns nästan ingen kritik av själva arbetsfördelningen: vilka ska utföra dessa arbeten om inte människor med begränsade alternativ? Civilsamhälles- och människorättsorganisationer som Business & Human Rights Resource Centre och ETI Sverige har länge påpekat att bärplockningen i Sverige riskerar att innebära skuld, tvångsarbete och exploatering. Många migrantarbetare tvingas själva stå för kostnader för resa, tillstånd och boende, vilket skapar ekonomisk utsatthet. Arbetsmarknadspolitiken måste ta dessa villkor på allvar. Om man inte ser de människor som utför arbetet och deras verklighet, riskerar politiken att cementera ojämlikhet och utnyttjande – och det är precis detta Verdandi vill problematisera. Arbetsmarknaden måste vila på respekt för människors liv och värdighet – inte på tron att alla kan flytta på kommando. 

Verdandis erfarenhetsbaserade och värdegrundade lösningar: 

• Individ- och lokal anpassning: Insatser ska möta individens behov och den lokala arbetsmarknadens faktiska behov, inte en standardmodell för alla. 

• Trygghet och stöd: Arbete ska kombineras med social trygghet och stöd för exempelvis barnomsorg och boende. 

• Fokus på individen: Människor ska ses som hela individer, med styrkor, behov och potential. Var och en ska känna sig sedd, behövd och delaktig. 

• Bekämpa strukturella hinder: Politiken ska motverka ojämlikhet kopplat till kön, migration, utbildning och bostadsort.” 

EMMELI WULFSTRAND, förbundsordförande i Verdandi